Carin Mannheimer har lämnat oss 
Hennes hjärta har stannat.
Jättesorgligt.
Det var så mycket kvar som hon skulle göra….
Carin Mannheimer blev känd som skapare av samhällsrealistiska tv-serier och teaterpjäser. Bland hennes mest kända produktioner finns tv-serierna ”Svenska hjärtan” och ”Solbacken: Avd E”. Hon skrev även manus och regisserade tv-serien ”Saltön” efter Viveca Lärns böcker.
In i det sista arbetade hon med pjäsen ”Till sist” för Göteborgs stadsteater – den avslutande delen i en trilogi om åldrande som inleddes med ”Sista dansen”.
”Vi vill alla leva så länge som möjligt – men ålderdomen vill vi inte veta av.
Min pjäs ”Sista Dansen” som går och gått för fulla hus på olika teatrar är, trots den oro den väcker, egentligen en riktig skönmålning från förr i världen. Det vill säga från den tid för tio år sedan, när man kunde komma in på ett äldreboende medan man fortfarande hade lite livslust kvar och en o annan kroppsförmögenhet. Numera är man, som ni säkert vet, betydligt mera brutalt prisgiven åt främlingars, dvs. kommunernas godhet. Det krävs verkligen rejäla brister i både kropp och själ för att man ska kunna kvalificera sig bland de lyckliga som kommer in.
Några garantier finns det inte.
Och kampen för att få vård och tillsyn den får man föra själv.
Idag är det tyst i dagrummen på det särskilda boendet,tomt i terapilokalerna. De boende vilar stilla på sina rum, alltför sjuka och svaga för att ha glädje av umgänge,samtal,liv och rörelse.
Idag är den gällande vårdideologien att alla gamla människor ska få stanna i sina hem så länge som möjligt. Och eftersom alla helst vill dö hemma i sin egen säng och detta är den billigaste vårdformen för kommunen, så är alla glada.
Och det är klart… ligger man i en bra säng, med torra, rena lakan, i snyggt nattlinne eller pyjamas, med god hemsjukvård som ger rejäl smärtlindring, ett fönster öppet mot den grönskande gården och snälla barn som håller en i handen, så är det kanske så vi alla vill ha det.
Men den bistra sanningen är kanske att vi får ligga en dag eller två på badrumsgolvet, kanske både nerkissade o nerbajsade och utan några kloka sista ord till de efterlevande.
Hellre en hela Koskenkorva och en burk sömnpiller, sa en man på gatan till mig för ett tag sen. Vad som helst bara han slapp ”Hemmet”.
Och några väninnor säger att de hoppas på att dö pangbom så de slipper komma till det hemska stället där det bara bor gamlingar.
Och en tuff yngling sa att när han blev gammal då skulle han göra en resa långt bort och bara försvinna. Gå ut i öknen eller något sånt.
För vem vill bli gammal?
Vi vill alla leva så länge som möjligt, men ålderdomen den vill vi inte veta av!
Att bli gammal är ju att göra förluster hela tiden. Man tappar tänderna, man tappar håret, man tappar orken, man tappar balansen och man tappar minnet.
Man förlorar sina vänner.
Man förlorar makt och kontroll.
Man blir någon som inte längre räknas. Man blir helt enkelt osynlig.
Och det går fort idag. Föraktet drabbar oss långsamma och försiktiga och rynkiga allt tidigare o tidigare.
Teve, radio, teatrar, affärer… alla vill de ha en yngre publik. Och man ändrar utbudet för att locka de unga. Eller är det för att skrämma bort de gamla?
Traditioner. Kultur. Minne. Allvar. Bort, bort, bort.
Erfarenhet, klokskap – nej, säger arbetslivet. Det ska va nytt. Och fräscht. Och fräckt.
Och så hamnar vi i en ungdomskult där vi sliter för att hänga med. Och när nån frågar hur gammal vi är och vi säger som det är och reaktionen blir förvåning, nej det kunde man verkligen inte tro… Då blir vi jätteglada.
För vem vill bli gammal!
Vi skäms. Därför att vi är på avveckling i stället för på utveckling. Därför att vi inte längre är till nytta. Därför att vi så småningom kanske blir en börda för våra anhöriga eller helt beroende av vad samhället är berett att ställa upp med.
Därför är det svårt att vara gammal när man är van vid att vara ung. Och det var vi ju alldeles nyss.
När blev framtiden kort som en ögonblinkning och baktiden så oändligt lång? Det var ju tvärtom alldeles nyss.
Vad är det som händer?
I början är det väl inte så farligt. Man glömmer fler namn än tidigare, man blir lite försiktigare på steget när man promenerar, gärna en ledstång i trappan, helst en renskottad o sandad trottoar på vintern, man får göra listor på inköp och uppgifter, man blir klumpig, tafatt och lite yr och man har lite svårt att uppfatta vad unga flickor säger med deras gälla snabba nasala röster… Jo, det går sakta utför men än så länge är det hanterbart, ibland nästan lite spännande.
Det är nu man ska börja planera för det riktigt allvarliga. Nu när man fortfarande kan.
För rätt som det är ryker körkortet och det blir för långt till affärerna och apoteket och vårdcentralen o kyrkogården och biblioteket. Rätt som det är klarar vi inte längre trapporna. Vi blir rädda för att kliva i badkaret, tänk om jag aldrig orkar upp o ur. Vi börjar bli rädda för att glömma plattan på spisen. Vi vågar inte längre stå på en trappstege för att byta glödlampa. Vi orkar inte gå till sopstationen med gamla tidningar.
Nu kommer snart det stadium på livets väg där vi behöver hemtjänst av något slag, privat eller behovsprövat kommunalt.
Och där vi behöver ett samhälle som planerar både ute- och innemiljön för en gammal befolkning. Idag är trafikmiljön, gatubelysningen, kollektivtrafiken, de slippriga trottoarerna eviga hinder för rörligheten. Den som ser dåligt eller inte alls, den som går långsamt, den som blir yr ibland, den som har rollator eller rullstol stannar plötsligt hellre inne. Och så förlorar vi både kondition, frisk luft och vitaliserande sinnesintryck. Det är inte bara de som sitter på hemmet som saknar den dagliga promenaden i dagsljus och luft!
Men med hjälp klarar vi oss alla på egen hand ett bra tag till. Men kanske inte så länge till i huset utan hiss, inte heller i den gamla villan med trappor och trädgård, inte i den lilla tvåan med stans trångaste toalett, inte i paradvåningen, inte i stugan i skogsbrynet.
Men vart tar vi vägen nu då? Var finns mellanboendet? Om vi är för pigga för kommunens särskilda boende.
Var finns boendet där vi har kvar vår fria vilja. Seniorboendet. Trygghetsboendet. Kollektivhuset.
Välplanerat. Gemensamma lokaler. Matsal.
Helt enkelt Mellanbostaden! Den som kommer före den sista bostaden. Och som är så lockande att vi vill flytta dit innan det är försent.
Är det ett boende som vi kanske t o m kan bo kvar i ända till slutet? Bara med ökad hemtjänst och hemsjukvård? Och är det ett boende som alla kan få tillgång till?
Detta måste vi börja diskutera! Och framför allt planera. Att börja planera. På nationell nivå och på den personliga nivån. I den bästa av världar flyttar vi då till nånting och inte bara från nånting. Vi flyttar av fri vilja och inte av tvång o nödvändighet.
Men då måste vi skärpa oss. Börja fundera på skarpen och ställa krav.
Annars får vi kanske förlita oss på den där Koskenkorvan eller att vi dör pangbom, helst unga.
För den sista bostaden måste förmodligen finnas ändå. Finansierad av samhället, dvs. via våra skatter och garanterad för oss alla. Huset som står där på kullen och heter något på ”Sol”. Det som tar emot oss när vi inte klarar oss längre. När de gamla barnen inte längre orkar och barnbarnen är skingrade globalt. När ångesten och ensamheten blir för stor. När vi tappar brinnande cigaretter lite varstans och utsätter alla i huset för livsfara. När vi inte längre kan se eller höra, gå eller stå. När det inte räcker längre med hemtjänstens matlådor och nattpatrullens sista koll o gonatt. När vi inte längre kan ta vara på oss själva…
Det måste vi också tala om!
Hur gör vi Den sista bostaden människovärdig? Både för alla gamla människor och för den underbetalda personal som varsamt lotsar dem mot döden.”
Carin Mannheimer
Regissör, manusförfattare och författare