SvD har publicerat en intressant artikel om en ny studie om Kanads integrationspolitik.
Sverige kan lära av Kanadas integration
I en studie vid Uppsala universitet har Sverige jämförts med Kanada 
när det gäller möjligheterna på arbetsmarknaden för personer med utländsk bakgrund. Slutsaten är att Kanada ligger långt före och att Sverige har mycket att lära, skriver masterstudenten Martin Walian, en av författarna bakom uppsatsen.
Förutom Kanada och Australien är Sverige idag ett av tre länder i världen som förklarat sig som ett multikulturellt land. Frågan är dock om vi verkligen beter oss som ett sådant? Den frågan skrev jag och en kursare om i fjol, och studien har sedan dess blivit den mest nedladdade kandidatuppsatsen vid Uppsala Universitet med över 14000 nedladdningar (”What can be learned from the Maple Leaf?”).
Precis som tidigare debatterat gällande kostnaderna för invandring till Sverige (Elina Ørjasæter 23/9 samt 30/9) finns det även marginell forskning i dagsläget om hur minoritetsgrupper i Sverige mår eller hur de ser på arbetsmarknaden.
Både Kanada och Sverige har en relativt jämn nivå invandring i förhållande till den inhemska populationen (alltså relativt hög). Statistik mellan länderna (2007, 2008) visade att det var 18 procents skillnad mellan sysselsättningsgraden för människor med utländsk bakgrund (som bott i Sverige i minst 10 år) och svensk bakgrund. Jämförande skillnad i Kanada med kanadensisk bakgrund var 3 procent.
Tidigare studier med fiktiva CV:n visade även att personer med namn från Mellanöstern hade 50 procent svårare att få en arbetsintervju jämfört med svenska namn. Andra studier visade att de som bytt sitt efternamn från Mellanöstern mot ett svenskt hade ökat sin inkomst med 25 procent på tre år.
Med dessa dystra siffror ansågs det finnas ett starkt behov av att jämföra Sverige med Kanada gällande synen på arbetsmarknaden för människor med utländsk bakgrund. Detta i hopp om att försöka förstå och möjligtvis lära oss, utav ett annat land som anses ha samma agenda som vårt.
Jag åkte därför till Vancouver och enkäter delades ut till jobbsökande i arbetsförmedlingarna både där och i Stockholm. Utländsk bakgrund definierades genom SCB:s modell genom att antingen ha invandrat själv, eller ha båda föräldrarna födda utomlands. Enkäten hade fyra delar med frågor;
• Demografiska frågor
• Sociala normer och oskrivna regler i samhället
• Synen på arbetsmarknaden
• Vardaglig diskriminering i allmänhet
Samtliga frågor var baserade på tidigare beprövade enkäter och teorier. Syftet var att undersöka om det var samhället i sig, därav kulturen, som kunde bidra till att människor med utländsk bakgrund kände sig diskriminerade, om en sådan skillnad fanns. Detta var baserat på teorin om Tight-Looseness som beskriver kulturer baserade på “styrkan av sociala normer och graden av sociala sanktioner” (Gelfand et. al. 2006). Ett ”Tight” samhälle har alltså högre grad av detta jämfört med ett ”Loose” samhälle. Därav del 2 i enkäten.
Resultaten visade att det fanns en signifikant skillnad mellan svaren från människor med utländsk bakgrund i Sverige jämfört med Kanada. I Sverige tyckte man i högre utsträckning att samhället var mer ”Tight”, samtidigt som de tillfrågade i högre utsträckning kände sig mer diskriminerade. Dessa två variabler korrelerade positivt med varandra i Sverige, men inte i Kanada. De ansågs därför tillsammans kunna utgöra en ny variabel, ”uppfattad institutionaliserad diskriminering”. Den variabeln visade sig även ha en signifikant negativ skillnad med synen på arbetsmarknaden.
Alltså, ju högre man uppfattade institutionaliserad diskriminering, desto mindre gynnsam såg man arbetsmarknaden. Utöver det genomfördes intervjuer med arbetsförmedlare i både Sverige och Kanada som gav stöd till detta. De gav en relativt stabil bild av att det var svårare att bli accepterad med en främmande kultur på den svenska arbetsmarknaden jämfört med den kanadensiska.
Studien indikerar att det finns starka normer och oskrivna regler i den svenska kulturen samt i samhället som kan vara svåra att förstå och som upprätthålls relativt starkt. Alltså en kulturell barriär. Detta anses vara relaterat till att människor med utländsk bakgrund känner sig diskriminerade i samhället och på arbetsplatsen.
Vad kan vi då lära oss av Kanada?
Det anses att Kanada har haft en lärdomskurva gällande invandring och integration som Sverige ännu har att erfara. Kanada började tidigt på allvar försöka skapa ett multikulturellt samhälle, och anses ha lyckats mycket bättre genom att kartlägga strukturella problem som hämmar den utvecklingen i samhället och arbetsmarknaden.
En viktig sak att poängtera är definitionen av integration, då den verkar annorlunda i Sverige än i Kanada. Integration definieras genom en ”integrering” av de olika grupperna i samhället, det vill säga majoritets- och minoritetsgrupper. Båda behöver lära av varandra till lika stor grad för att ett multikulturellt samhälle ska existera. Detta anses ha skett i Kanada. I Sverige kallas det ofta för integrering fastän det i själva verket handlar om assimilering. Minoritetsgruppen ska anpassa sig till majoritetsgruppens kultur och normer. Detta är något som försvårar multikulturalism och är något som också kan försvåra anpassningen till samhället då det inte finns tydliga riktlinjer för de som vill komma in i det.
Frågan blir om vi har förstått att det existerar strukturella problem som hämmar våra ambitioner att nå ett multikulturellt samhälle och en multikulturell arbetsmarknad. När vi väl har förstått detta och insett existerande problem kan möjligtvis åtgärder tas vid för förbättring. En stor framgång skulle vara åtgärder som bidrar till att minoritetsgrupper börjar känna sig lika accepterade på arbetsmarknaden som majoritetsgruppen. Snabbaste vägen dit är att först förstå oss själva och hur vi som samhälle och kultur fungerar. Denna lärdomskurva har Kanada redan fått erfara, och förhoppningsvis kan vi se till så att Sverige inte ligger långt efter.
MARTIN WALIANMasterstudent, Företagande och Ledning, Uppsala Universitet
Källa: SvD