Stora, små, mjölkfyllda, skylda, topless, silikonfyllda – bröst har aldrig varit bara bröst, en kroppsdel bland andra. Bröstens historia är en ständigt pågående dragkamp mellan deras biologiska funktion och sexuella laddning.
Källa: Sydsvenskan Text: Hanna Welin
Ett naket bröst smeks och kläms av hand efter hand: en hårig manshand, en tunnare kvinnohand, ett litet barns nätta fingrar. Konstnären och sociologen Elisabet Apelmo visar ett av sina äldre videokonstverk hemma vid köksbordet i Malmö. 
– Jag ville undersöka gränsen mellan lust och olust, säger hon. Känslorna och associationerna hos betraktaren skiftar med händernas utseende. Bröst får många att reagera. Och tycka.
– Det ideala bröstet i dag är det unga, fasta som inte ammats. Samtidigt är modersidealet en ammande kvinna.
Det här är en paradox, med tusenåriga rötter. Madonnan och horan som ska samsas i samma kropp. Bara från förra sekelskiftet fram till i dag har de ideala brösten hunnit vara den mjölkfyllda moderns, suttit på den yrkesarbetande kvinnan som ger barnet ersättning, varit platt hoptryckta, men oftare stora eller ungdomligt toppiga.
Brösten har, enligt Sigmund Freud, ansetts stå för ett manligt trauma, förskjutningen från moderns bröst som ska få män att ägna en avsevärd del av livet åt att leta efter substitut. De har representerat den kvinnliga frigörelsen och sexuella revolutionen under 60- och 70-talen när bh:n, åtminstone symboliskt, skulle brännas. De har använts som marknadsföring för såväl bilar som strumpor. De har dragit in pengar till porrindustrin och de har opererats för att bli större, ibland mindre. De har tryckts in under trånga linnen och dolts under tjocka tyger.
– På 20-talet skulle de vara små, i slutet av 80-talet stora, som Pamela Andersons. På 70- och 80-talet såg man ofta kvinnor som gick omkring topless på stranden. Det gör man nästan aldrig i dag. Jag upplever att den offentliga toleransen är mindre nu, säger Elisabet Apelmo.
Det hände något under 90-talet, menar hon, när sexualiseringen i samhället ökade dramatiskt.
– Vi matas med bilder på de unga, idealiserade brösten och modet är tajt och avslöjande. Samtidigt verkar vi skyla oss allt mer, även i dusch- och omklädningsrum. Det har också blivit mer laddat att amma offentligt.
Dagens kvinna lever med ett dubbelt budskap, menar hon, precis som de gjort historiskt. Brösten är funktionella, till för barnet, och samtidigt kraftigt erotiserade.
– De här betydelserna hålls tydligt isär. Just detta blir tydligt på exempelvis amerikanskt färgade Facebook. Samtidigt som bilder på en ammande mor censureras, saknas det knappast pornografiskt exponerade bröst i flödena. Det konstaterar socialantropologen och modevetaren Hanna Wittrock.
– Synen på bröst är verkligen polariserad. I synnerhet här i väst, säger hon.
För laddningen är tydligt kulturellt och historiskt färgad. Det finns länder i exempelvis Afrika där rumpan är den mest erotiska kroppsdelen. I det forna Kina var det kvinnofötter. Och skillnaderna är stora även inom Europa. I Frankrike, till exempel, är det vanligt att se kvinnor bada topless, däremot inte att amma offentligt.
– Kroppen är alltid kulturell. Vi tolkar brösten på ett visst sätt och vi gör om brösten för att passa normen. Och i vår kultur har brösten kommit att bli mer erotiserade i och med porrindustrin, säger hon.
Ingela Steij Stålbrand, doktor i psykologi vid Lunds universitet menar att för många kvinnor, men inte alla, är amning en njutning, även kroppsligt, då oxytocinhalten, samma hormon som frigörs när man kysser eller har sex, höjs och slidan drar ihop sig. Men eftersom sensuell njutning är så starkt kopplad till vuxensexualitet kan det här väcka förvirring.
– I stället för att se det för vad det är kan det här upplevas som fult och tabubelagt, och länkas till våra idéer om barn och sexualitet.
Kultur, normer, makt och gränsdragningar. Kvinnans bröst hamnar lätt i alla möjliga korsdrag.
– Den enskilda kvinnan har bröstens funktioner som både biologiska och sexuella att förhålla sig till. Därutöver finns omgivningen som i sin tur kan ha svårt att hantera dualiteten, på grund av kultur och historia, säger Ingela Steij Stålbrand.
