Emely Young skriver i sin debatt artikel i Sydsvenskan om känslan att ge
Emily Young är 27 år och pluggar på komvux i Malmö med sikte mot läkarlinjen.
Hon kommer ifrån Täby och hennes föräldrar från Spanien och England.
Hon älskar att sjunga, skriva och läsa.
När dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt sa att det är dags att öppna våra hjärtan blev jag besviken.
Jag tänkte omedelbart att nu får det vara nog. Jag hade röstat på Moderaterna och Folkpartiet och skulle aldrig rösta mer höger än så.
Men det var omöjligt för mig att se dessa människor som vi skulle öppna oss för. Det enda jag såg var siffror.
Vi ska inte ha en ökad invandring i Sverige. Det var det enda jag tänkte och visste.
Veckorna gick och efter någon månad var det som om hela Sverige diskuterade denna fråga.
I min släkt var det likadant, varje samtal hade minst ett inslag om invandring.
Jag stod på mig och var konsekvent med mina åsikter. Dessa skulle jag ju alltid bära med mig även om jag inte kunde uttala dem till allt och alla.
Min fasta övertygelse gick inte att ändra på med inslag om Syrien i tv eller med krigsbilder i reklam på nätet.
Sen kom dagen.
Jag stod och väntade på bussen och lite längre ner på samma gata gick en tiggande man med en pappbit som skylt.
Han närmade sig med haltande steg och genast blev folk ännu mer upptagna med sina telefoner. Ingen ville se honom.
På hans skylt stod det så här:
”JAG KAN: laga cykel, klippa gräs, städa, tvätta bil, spela piano, fixa med rabatt
JAG VILL: mat, vatten, sova säng”
Jag hade inga jobb att erbjuda honom så jag tog upp min plånbok och gav honom det jag hade, 78 kronor.
Hans ansikte förändrades direkt. Han började gråta och sa ”Thank you, please, thanks, I’m so hungry”. Sen gick han direkt in i en snabbmatsrestaurang.
Har du någonsin börjat gråta av glädje för 78 kronor?
Det slog mig där och då att dessa siffror ÄR människor. De har lämnat det enda de har, många flyr ifrån en nästan säker död.
Det finns inget jag inte skulle göra för att skydda min mamma eller någon annan i min släkt om de levde i livsfara.
Om mina barn var hungriga skulle jag gå tills jag inte längre kunde för att skaffa mat till dem. Och om min släkt levde under dessa förhållanden skulle vi fly.
Inte för att vi vill leva på ett annat lands bekostnad.
Inte för att vi vill förpesta det land som tar emot oss.
För att vi måste.
Allt levande måste en dag dö, men vi är beredda att göra allt för att fördröja det.
Det som händer i Europa just nu är svårt att missa. Människor står handfallna på våra torg, tågstationer och vid våra gränser.
Vissa har barn med sig – och det lilla hopp de har kvar. Andra är barn helt utan familj och nätverk. Några är mammor och pappor som har förlorat sina barn.
Dessa människor är inte här för att skapa problem. De vill bara överleva.
De vill så sina frön här, de vill leva precis som alla andra personer vill.
De vill skaffa sig jobb för att försörja sig själva och de vill att deras barn ska gå i skolan och utbilda sig.
Ett land behöver människor. Ju fler vi är ju bredare kompetens har vi. Ju fler vi är ju fler händer har vi för att bygga vårt Sverige.
Den enda anledningen jag kan komma på som argument för att vi inte ska ha mer invandring är den ökade konkurrensen fler människor innebär.
Men det är som att säga att det bara får vara 50 personer med i en tävling, för annars är det för svårt att vinna.
Någon annans lycka gör inte din chans att finna lyckan själv mindre.
Jag tror att mina barn en dag kommer fråga mig vad jag gjorde när allt det här hände i världen.
För det är mycket sannolikt att det som händer just nu kommer att spela roll i framtiden.
Släpp in dessa personer i ditt hjärta och försök se dig själv i dem. Se vad de gått igenom för att komma hit.
Du hade bara velat överleva och sen skapa dig ett liv i ditt nya land. Inte sant?
Emily Young