Dags för gemensamma värderingar

”…Till syvende och sist handlar detta om vilka värderingar vi väljer att förhålla oss till och vilka värden vi anser vara viktiga. Friheten att praktisera sin religion får aldrig inskränka andra människors rätt till likhet inför lagen och rätten att bli behandlade jämställt och jämlikt.”

Det är inte så enkelt som att säga att man får acceptera vårt samhälle och våra kulturyttringar i alla lägen. Då handlar det om assimilation och den vägen har vi ju, åtminstone officiellt, lämnat. Ta i stället fasta på våra likheter och prata om det som skiljer oss åt. Håll diskussionen levande, skriver Anna Hägerlund i GP:s Debatt  

Åh, så bra, Linn, att du tar upp denna jätteviktiga fråga! Det är dags att vi verkligen diskuterar detta mer. Det är just när vi diskuterar sådana här saker som jag tror att vi kommer vidare i integrationsarbetet.Jag håller med dig om att om man använder den offentliga vården så får man anpassa sig efter det som vården erbjuder. Men frågan är ändå var gränsen går för vad vi kan kräva av människor. Själv har jag slutat gå till manliga gynekologer eftersom jag känner mig mer bekväm med en kvinnlig gynekolog och tror därmed att jag får bättre vård om jag vågar berätta mer om mina besvär. Vad tror du?Man skulle till exempel kunna säga till den potentiella vårdtagaren: ”Du kan få en manlig/kvinnlig läkare om du vill ha det men då får du vänta längre och det är kanske inte bra för dina besvär”. Sen blir det upp till patienten själv att välja. Kan det vara ett sätt?Dessa och liknande frågor tycker jag borde vara på agendan varje dag på ett stort sjukhus som till exempel Sahlgrenska. Dessutom är en kulturyttring som att ta i hand när man hälsar inte längre använd i alla lägen. Det är inte alla läkare som tar mig i hand vid besök på sjukhus.

Överdriv inte

Låt oss inte överdriva funktionen och frekvensen av varje yttring av vår kultur. Det ser ändå inte likadant ut överallt. Så funkar både kultur och språk – de ändrar sig över tid och plats. Tack och lov för det! Annars hade vi kvinnor här på västkusten fortfarande fått ha svart sjal när vi var ute bland folk.Det är inte så himla enkelt som att säga att man får acceptera vårt samhälle och vår kultur och våra kulturyttringar i alla lägen.  Då pratar vi fortfarande om assimilation och den vägen har vi ju, åtminstone officiellt, lämnat. Det är inte det som är integration anser jag. Det är det som hindrar integrationen. Det är när vi tittar på vår kultur och våra kulturyttringar och funderar över vilka delar som vi kanske behöver förändra något och vilka det är som vi vill behålla och vara mest tydliga med inför våra nya landsmän och -kvinnor som är startpunkten för integration.Jag har jobbat som lärare i svenska som andraspråk i hela mitt yrkesliv och det som du beskriver i din debattartikel har varit min verklighet i alla år. Jag har träffat kvinnliga och manliga elever som inte vill ta i hand. Jag har träffat deras föräldrar som inte vill ta i hand. Jag har sett användningen av huvudsjal tillta genom åren på flickorna och hela tiden har jag varit tvungen att förhålla mig till detta.När det gäller huvudsjal till exempel så har jag väl gått från tes till antites och möjligen hamnat i någon slags syntes: Ja, jag anser att huvudsjal i teorin är ett uttryck för kvinnoförtryck, men den enskilda kvinna som bär sjalen måste jag respektera i det verkliga livet. På samma sätt som jag tar för givet att hon respekterar mina val.

Inga enkla svar

Om vi vill få till stånd en integration i vårt land så krävs det att vi hela tiden håller dessa frågor aktuella hos oss själva och känner efter när/om det sker någon förändring inom oss och varför i så fall. Dessutom måste vi diskutera med människor runtomkring oss och med de nya svenskarna: Hur tänker du när det gäller de här frågorna? Vad kan vi alla acceptera?Det finns sällan några enkla svar. Ibland brukar jag tänka på, som en jämförelse, hur jag hade reagerat om jag en dag skulle bli tvungen att fly till ett land som hade helt motsatt kultur och motsatt politiskt förhållningssätt när det gäller kvinnors rättigheter till exempel. Hur skulle jag ställa mig till att nödgas skicka mina döttrar till en skola där bara flickor gick och att flickorna där var tvungna ha sjal och de fick bara studera sådant som flickor/kvinnor har nytta av inom hemmets väggar?Detta tankeexperiment gör jag enbart för att försöka att på något sätt leva mig in i hur de föräldrar som kommer hit kan känna inför vår kultur och våra politiska övertygelser om allas lika värde till exempel och kvinnors jämställdhet med män.  Detta tankeexperiment ger mig också en möjlighet att kanske förstå något av varför människor stänger in sig i sitt nya land och inte vill ta del av det som landet har att erbjuda, för det stämmer så dåligt överens med ens grundläggande värderingar.

Respektera andra värderingar

Jag tror att vi måste inse och respektera att människor som kommer till vårt land har andra grundläggande värderingar och andra perspektiv på livet och världen. Många gånger tycker vi att dessa värderingar och perspektiv är mindre värda än dem som vi själva har.  Men, liksom vi hade haft svårt att förändra våra grundläggande värderingar i ett nytt och främmande land, så har alla människor det, oavsett vad som är mer ”rätt” än det andra.Och det tar tid att se och uppskatta nya perspektiv både för oss som fått den svenska kulturen med modersmjölken och för dem som fått annan kulturell modersmjölk. Avslutningsvis vill jag säga att min erfarenhet är att vi människor ändå till 90 procent är väldigt lika varandra. Vi älskar våra barn. Vi har ett behov av att försörja oss själva. Vi vill leva i fred och frihet. Våra olikheter är de tio sista procenten som bara är det kulturella översta skiktet. Om vi i stället kan ta fasta på våra fundamentala likheter och tillsammans diskutera oss in i framtiden så blir det lite enklare. Håll diskussionen levande!Anna Hägerlund

Det är hög tid att stå upp för våra demokratiska värderingar, jämställdhet och allas lika värde. Och vår svenska kultur i mötet med människor från andra delar av världen, skriver läkarstudent Linn Österlund.

En kvinnlig, muslimsk patient vägrar skaka hand med en manlig läkare på grund av sin tro. Hon hävdar sedan att han vägrar genomföra en gastroskopi på henne på grund av att ”i Sverige hälsar man på varandra genom att ta i hand”. Kvinnan stämmer senare läkarens arbetsgivare tillsammans med DO och tingsrätten i Hässleholm dömer arbetsgivaren att betala 75 000 kronor i skadestånd för att kvinnan blivit diskriminerad på grund av sin religion.

Jag och andra kvinnliga kursare på läkarlinjen kan berätta om flera exempel där vi, på grund av vårt kön, blivit bemötta på ett ytterst icke-respektfullt sätt från patienter som hänvisat till sin religion. Det brukar börja med att vederbörande inte vill hälsa genom att ta i hand och sedan eskalerar det till att man får lämna rummet vid undersökning. Inte sällan redan vid blotta åsynen av den kvinnliga läkarstudenten blir man hänvisad ut till personalrummet.

Nyligen hade en 17-årig patient från Afghanistan redan från början bestämt att han inte ville träffa kvinnliga läkare. Han hade på förhand uttryckt detta krav så att berörd mottagning fick anpassa sin schemaläggning av läkarna. Jag som läkarstudent gavs inte ens möjligheten att fråga om jag kunde få vara med och bara observera. Jag skulle kunna räkna upp många fler exempel.

Viktigt vägskäl

Om patienten kan betala fullt ut för sin egen vård är det helt upp till honom att bestämma både hårfärg, klädsel, utseende och kön på sin läkare. Men så länge man väljer att ta del av den offentligt finansierade vården får man faktiskt acceptera att läkaren inte alltid kan vara en medelålders man, utan i nästan häften av fallen kan komma att vara kvinna av varierande ålder.

Här står vi inför ett viktigt vägval. Ett tydligt beslut som måste fattas skyndsamt. Antingen står vi upp för demokratiska värden som jämställdhet och alla människors lika värde och inte minst för respekten gentemot professionen oavsett kön, etnicitet etcetera. Vi står även upp för kutym och svensk kultur där man faktiskt hälsar på sin patient / läkare genom att skaka hand. Eller så väljer vi bort det här, men då får vi alla leva med konsekvenserna. Vill vi det? Troligen inte.

Linn Österlund

läkarstudent